I ditt stora hjärta börjar slagen bli små

Här kommer ytterligare ett emo-inlägg med tillhörande kentlåt. Kan ju inte låta bli. Den här helgen har varit konstig. Både bra och dålig.
Pappa och faster har börjat dödsvaka över farmor. Dom sover där om nätterna, har tagit dit tältsäng och tv. Det är liksom en fråga om tid. Det känns så sjukt. När jag tänker på att hon iaf inte har nåt liv, att hon bara ligger där så kan det kännas som att det är lika bra att hon får somna in. Men det är bara så jäkla sorgligt, när man tänker på alla minnen å sånt. Världens snällaste och mest osjälviska människa är vad hon är. Min fina, fina farmor. När hon väl har somnat in så är det viktigt att pappa öppnar fönstret så att hennes själ kan komma ut. Så har de sagt till honom på hemmet där farmor bor. Det kan jag tycka är rätt fint ändå...



I ditt stora hjärta börjar slagen bli små
Och du rör min kind så jag förstår
att det bara är timmar tills du går